You are currently browsing the category archive for the 'Spel' category.
Gamepolitics.com rapporterar om hur bloggen Black Looks noterat en risk med att de svarta bikaraktärerna (aka. zombies/aka. virussmittade) i Capcoms kommande Resident Evil 5, kan generera rasistiska tankar och åsikter, hos de barn och ungdomar som spelar spelet.
The new Resident Evil video game depicts a white man in what appears to be Africa killing Black people. The Black people are supposed to be zombies and the white man’s job is to destroy them and save humanity…
This is problematic on so many levels, including the depiction of Black people as inhuman savages, the killing of Black people by a white man in military clothing, and the fact that this video game is marketed to children and young adults. Start them young… fearing, hating, and destroying Black people.
När jag först såg trailern för spelet (några veckor sedan), reagerade jag faktiskt över det faktum att handlingen i spelet tycks kretsa kring en ensam, vit man, någonstans i Afrika, som tvingas slåss mot och fly undan till synes rasande och aggresiva svarta människor. Den största anledningen till min reaktion var att jag, i trailern, hade svårt att se de annars ofta tydliga ”Zombie-dragen” hos ”fienderna” (läs halvruttna, lemlösa etc.). Vid första anblicken ser det ut som om det är ”normala” afrikaner, som är onormalt aggressiva och utgör ett hot mot den ensamme vite hjälten.
Nu tror jag inte för fem öre att någon av spelutvecklarna haft någon form av rasistisk baktanke när spelet producerades – det är en rent absurd idé, såklart, men jag kan till viss del förstå den oro som Black Looks berättar om. Det är betydligt enklare och mer distanserat att rycka på axlarna här hemma, när man dels inte har någon afrikansk bakgrund, dels inte tvingas brottas med all rasistisk historia den svarta befolkningen varit föremål för.
Och slutligen, till de nötter som kommenterat artikeln hos Gamepolitics.com och beskyllt de tidigare spelen i Resident Evil-serien som rasistiska mot vita människor, eftersom spelen utspelar sig i antingen USA eller Europa. Kom tillbaka med de onyanserade kommentarerna när vi vita blivit förföljda, förslavade och diskriminerade i en likvärdig utsträckning som människor med mörk hudfärg – det kommer nämligen aldrig att ske.
Se trailern för spelet och gör din egen bedömning.
The Village voice funderar vidare kring ”rasism-problematiken” i Resident Evil 5 här.
B movies exist because it’s possible to stand apart from crappy art, to laugh at it ironically. But it’s impossible to play ironically. Play is the most earnest form of culture we’ve got.
(Clive Thompson, Wired.com)
Läste nyligen en intressant artikel hos Wired.com, angående den näst intill avsaknade förekomsten av spel som är så dåliga, att de faktiskt blir bra. Fenomenet är som alla mer eller mindre känner till, vanligt förekommande inom film. Vi pratar ofta om att ”Igår såg jag en riktig b-film…”, men kan vi säga samma sak om ett spel? Clive Thompson, som skrivit artikeln för Wired.com, menar att så inte är fallet, helt enkelt beroende av att film och spel skiljer sig såpass mycket åt. Vi ser på film (passivt) men vi spelar ett spel (aktivt). Vi kan skratta åt taskiga kommentarer och repliker i film, förnöja oss i taffliga effekter etc. När vi spelar ett dåligt spel, med exempelvis dålig grafik, osmidiga kontroller etc. kan vi inte se det komiska i detta, utan retar oss snarare på det.
Precis som artikelförfattaren har jag svårt att minnas något spel som givit mig en liknande ”känsla” av att det jag spelar är riktigt dåligt, men samtidigt charmigt dåligt. Är ett spel dåligt så är det helt enkelt just det…det finns liksom inga alternativ – utan enda utvägen är att jag stänger av spelet i fråga efter x antal minuter. Slutsatsen blir att jag är mer förlåtande och kan se positiva och charmiga (men ändå dåliga) inslag i s.k. b-film, än vad jag är när det kommer till dåliga spel. Ett dåligt spel är bara dåligt…inget annat.
Läs mer hos Wired.com
Jag har funderat kring det här med att närma sig den beaktningsvärda åldern av 35 år och fortfarande har mer eller mindre samma intresse och kärlek till film och spel (och för den delen även musik) som jag haft sedan barnsben. Jag har sedan mitt stora filmintresse väcktes (någon gång vid 12-13 års ålder skulle jag tro) haft en förkärlek till hård action, kultskräck och science fiction (läs First Blood, Halloween och Alien), genrer som av någon anledning bitit sig fast och än idag ligger mig varmt om hjärtat.
”Problemet” (och anledningen till den här posten) är det att delar av min omgivning och för den delen stora delar av det ”vuxna” samhället har svårt att dels uppskatta ens filmsmak, dels har svårt att förstå vad en ”vuxen person” har för intresse av exempelvis en spelkonsoll.
Personligen tror jag inte att jag kommer att avstå från att se om Alien för femtioelfte gången, eller för den delen avstå från att förundras av de allt mer avancerade och visuellt slående dator-och konsollspelen som produceras, bara för att passa in i någon typ av ”vuxenmall”, men eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen påverkats av hur samhället ser på hur en vuxen ska bete sig, vad man ska gilla för filmer m.m
Min far är snart 60 år. Den senaste filmen vi såg på bio tillsammans var Spider-man 3. Jag minnns att farsan några minuter efter att vi satt oss ner ser sig om i den fullsatta salongen och utbrister ”Ja… här är man nog äldst i alla fall”. Ett par minuter senare går ridån upp, filmen börjar och jag tror att min fars konstaterande angående medelåldern i salongen inte påverkade hans upplevelse av den aktuella filmen, utan att han förmodligen njöt av ”barnfilmen” lika mycket som jag gjorde.
Mellan blöjbyten, långa skogspromenader med min lilltjej, försöker jag så här i semestertider hinna med nån timma eller två tillsammans med min senaste leksak – en X-Box 360. I nuläget växlar jag mellan Call Of Duty 3 och Gears Of War – två av de största titlarna på Microsofts maskin i dagsläget.
Gow är mer eller mindre perfekt, det råder det ingen tvekan om för vare sig mig eller 99,9% av världens speljournalister. Visuellt sett tåras det i ögonen och spelet visar verkligen vilken kapacitet Microsofts ”nya” flaggskepp (om än hårt kritiserade och ofta felande flaggskepp) har.
Jag måste även villigt erkänna att jag varit skeptisk till att skaffa en ny konsoll, då jag inte ägt någon sedan den första Playstation lanserades. Jag har varken kunnat motivera ett konsollköp med tid, pengar eller för den delen intresse. De få speltimmar jag lagt ner har varit framför datorskärmen – ofta med ont i ryggen och träsmak som följd. Hur som helst står det nu (eller snarare ligger) en sprillans ny X-Box 360 i min tv-bänk och jag förtjusas av den avslappnade känslan av att kunna sitta tillbakalutad i min tv-fåtölj och känna den trådlösa handkontrollen vibrera i mina händer när jag pangar loss i ovan nämnda spel.
Är det så här spel ska upplevas? Mitt svar på den frågan är i dagsläget Ja, men efter att ha läst en artikel om att Gow är på gång att konverteras till PC – och vetskapen om att jag (efter en större uppgradering av hushållets dator) skulle kunna avnjuta spelet med mus och tangentbord, blir jag inte längre lika säker. För om jag ska kritisera (och det handlar egentligen inte om kritik) något med konsollspel är det det faktum att vissa titlar skulle må bättre av just mus och tangentbord.
