28 Weeks Later – Raseriet fortsätter

Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.

Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?

28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.

Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.

En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.

Shaun Of The Dead (2004)

Shaun (Simon Pegg) är en ytterst vanlig man i 30-årsåldern. Han har ett jobb som han inte direkt stormtrivs med, han kämpar med att få ordning på förhållandet till sin flickvän, han är inneboende med sin bästa vän, tillika slusk Ed (fantastiskt bra spelat av Nick Frost) och han har ett taskigt förhållande till sin styvfar. Shauns vardag följer rutineras ABC, men så plötsligt en dag förändras allt, när den trivsamma lilla brittiska samhället utan förvarning förvandlas till Zombie-kaos.

Shaun of the Dead är naturligtvis en referens och hyllning till George A. Romeros Dawn of the Dead, men själva grundstommen i filmen och budskapet skiljer sig av naturliga skäl markant från originalet. I Romeros film fanns en stark samhällskritik och allvarlig underton, medan det i Shaun of the Dead snarare ligger ett fokus på den enskilde individen och hur alla i filmen ”plågas” av sina egna personliga problem, något som blir tydligt när det uppstår kritiska situationer och karaktärerna snarare ser om sitt eget hus, än samarbetar.

S.k. hyllningar eller ”homage” till äldre filmer är inget nytt påfund och det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på just denna typ av filmer, kanske framför allt inom skräckfilmsgenren. Det som gör Shaun of the Dead till en riktigt bra ”homage-film” är i mina ögon den underbara trion bestående av Edgar Wright (regissör/manus), Simon Pegg (skådespelare/manus) och Nick Frost (skådespelare).

Efter att ha lyssnat igenom kommenterspåret (som verkligen rekommenderas) till filmen framgår det att Wright och Pegg är kompisar sedan skolåren, en vänskap som med stor sannolikhet är överlag posititiv under en filminspelning. Båda känns bekväma när de kommenterar filmens olika scener och kryddar dessutom samtalet med gamla anekdoter. Annat som slog mig när jag satt och lyssnade, var vilken järnkoll de verkade ha, inte bara på de medverkande i produktionen, utan även på alla statister och privatpersoner som de ”lärde känna” i de små brittiska byarna filmen spelades in i.

Shaun of the Dead är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Här finns fantastiskt bra skådespelarprestationer med Pegg och Frost i spetsen, en härlig svart humor och referenser till klassiska skräckfilmer. Lägg därtill ett bra soundtrack och en hel del brutalt ”glimten i ögat-våld”. Att sedan Dvd:n är välproducerad och innehåller en hel del godsaker som bortklippta scener, kommentarspår m.m. gör Shaun of the Dead till ett givet köp.