You are currently browsing the category archive for the 'Rekommenderas' category.
Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.
Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?
28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.
Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.
En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.
Jag ska erkänna att jag inte köper hälften så många filmer idag, som jag gjorde under mina första år som DVD-ägare. Det finns flera anledningar till varför det har blivit så. Den främsta anledningen är att jag, som småbarnsfar, helt enkelt inte har tid att se på film i samma utsträckning som tidigare och de få filmer jag hinner med, ser jag till är guldkornen på marknaden. En annan anledning (och inte så mycket att hyscha om egentligen) är att jag idag har tillgång till film på helt andra premisser, premisser som inte kräver att jag raskar ner till den lokala DVD-butiken, eller för den delen ens kräver att jag plockar fram Visa-kortet och lägger en order på nätet – men nog om detta.I höst/vinter släpps några riktiga guldkorn, som jag eventuellt inte kommer att klara av att hålla fingrarna borta ifrån. Samtliga är amerikanska region 1:or och specialutgåvor av några av mina absoluta favoritfilmer.
Den första och kanske den jag ser fram emot mest är Commando – Director´s Cut, som bl.a lockar med fem extra minuter (observera att detta är fem ytterligare, tidigare aldrig visade minuter, utöver den ”oklippta” versionen av filmen som funnits att tillgå tidigare). Dessutom ser jag fram emot regissören Mark Lesters kommentarspår.
Robocop – Anniversary Tin Edition. Verhovens klassiker släpps på nytt, denna gång i en ”lyxig” plåtlåda. Visst är det dubbeldippande så det ryker om det, men då jag inte äger någon tidigare version av denna film, blir det förmodligen ett köp.
En av de trevligaste scifi-filmerna jag sett sedan The Empire Strikes Back, är utan tvekan Serenity. I augusti släpps en Collector´s Edition med bl.a ett kommentarspår, bortklippta scener och massor av annat extramaterial.
Taxi Driver Collector´s Edition – Ytterligare kommentarer är egentligen överflödiga. En av filmhistoriens stora klassiker släpps i en nymastrad utgåva, med bl.a kommentarer av manusförfattaren Paul Schrader.
Mellan blöjbyten, långa skogspromenader med min lilltjej, försöker jag så här i semestertider hinna med nån timma eller två tillsammans med min senaste leksak – en X-Box 360. I nuläget växlar jag mellan Call Of Duty 3 och Gears Of War – två av de största titlarna på Microsofts maskin i dagsläget.
Gow är mer eller mindre perfekt, det råder det ingen tvekan om för vare sig mig eller 99,9% av världens speljournalister. Visuellt sett tåras det i ögonen och spelet visar verkligen vilken kapacitet Microsofts ”nya” flaggskepp (om än hårt kritiserade och ofta felande flaggskepp) har.
Jag måste även villigt erkänna att jag varit skeptisk till att skaffa en ny konsoll, då jag inte ägt någon sedan den första Playstation lanserades. Jag har varken kunnat motivera ett konsollköp med tid, pengar eller för den delen intresse. De få speltimmar jag lagt ner har varit framför datorskärmen – ofta med ont i ryggen och träsmak som följd. Hur som helst står det nu (eller snarare ligger) en sprillans ny X-Box 360 i min tv-bänk och jag förtjusas av den avslappnade känslan av att kunna sitta tillbakalutad i min tv-fåtölj och känna den trådlösa handkontrollen vibrera i mina händer när jag pangar loss i ovan nämnda spel.
Är det så här spel ska upplevas? Mitt svar på den frågan är i dagsläget Ja, men efter att ha läst en artikel om att Gow är på gång att konverteras till PC – och vetskapen om att jag (efter en större uppgradering av hushållets dator) skulle kunna avnjuta spelet med mus och tangentbord, blir jag inte längre lika säker. För om jag ska kritisera (och det handlar egentligen inte om kritik) något med konsollspel är det det faktum att vissa titlar skulle må bättre av just mus och tangentbord.
Jag gillar verkligen David Finchers tidigare filmer, med Se7en som nummer ett på listan och klaustrofobiska thrillern Panic Room som den svagaste. Frågan är vad herr Fincher sysslat med de senaste fem åren, för efter just nämnda Panic Room (2002) har Fincher eventuellt enbart pillat navelludd och vältrat sig i sina tidigare succéer – någon ny film har han inte hunnit med – fram till i år.
Filmen är baserad på en roman av Robert Graysmith och berättar historien (som har verklighetsbakgrund) om en seriemördare, som titulerar sig själv The Zodiac och som jäckade polisen i San Fransisco under 60-och 70-talet. Filmens huvudperson Robert Graysmith spelas av Jake Gyllenhall (Brokeback Mountain 2005), en serietecknare som arbetar på en av San Fransiscos större nyhetstidningar och som genom sin talang för att lösa pussel och gåtor (seriemördaren skickar kodade meddelanden till polisen och tidningar, där han berättar om sina dåd) blir ett viktigt hjälpmedel i polisens jakt på mördaren.
Zodiac är ingen ny Se7en, men definitivt en stark återkomst för David Fincher. Filmens starkaste sidor är den känsla av 60-och 70-tal som återskapats och de överlag mycket goda skådespelarinsatserna. Historien i sig är inget märkvärdigt, utan växlar mellan polisens ihärdiga arbete att få fast seriemördaren och några kortare inslag där vi får se hur mördaren har ihjäl sina offer. Zodiac är inte alls lika grafisk som exempelvis Se7en, men att visa våldet är i sig inget självändamål här – det är snarare polisens och pressens ”samarbete” (på gott och ont) och mystiken kring The Zodiac som är det centrala.
Zodiac släpps på amerikansk DVD i nästa vecka, men för de som tänkt tanken att skaffa ett exemplar bör det påpekas att filmen släpps i en Director´s Cut nästa år med bl.a. följade extramaterial:
- audio commentary with David Fincher, actors Jake Gyllenhaal and Robert Downey, Jr., screenwriter James Vanderbilt, producer Brad Fischer and crime novelist James Ellroy
- extensive behind-the-scenes featurettes detailing the production from start to finish
- in-depth looks at the actual Zodiac crimes, including all-new interviews with the original investigators and survivors
