You are currently browsing the category archive for the 'Recension' category.
”Popfilm-regissören” Michael Bay, även känd för filmer som The Rock, Armageddon och Pearl Harbor har definitivt en karakteristisk stil eller estetik i sina filmer. Det är allt som oftast väldigt tjusigt foto, intensiva actionscener, där kameran åker väldigt nära inpå det som händer i scenen. Lägg därtill modellvackra, ofta solbrända skådespelare och maffiga soundtracks, så har du ett recept på storslagen action/äventyrsfilm a´la Michael Bay. Hans senaste film, Transformers är inget undantag.
Personligen har jag ingen nostalgisk koppling till Transformers. Jag lekte aldrig med actionfigurerna som barn eller såg några av de animerade filmerna om jätterobotar från yttre rymden. Vad jag däremot inte kunnat undvika är den massiva hype som filmen fått dras med. Otaliga klipp och bilder på nätet har definitivt kittlat mitt intresse, även om hypen lade sig lite när filmer närmade sig premiären. Hursomhelst har det varit svårt att inte se Transformers och även om mitt intresse för filmen svalnat de senaste veckorna (efter att ha läst en del negativa omdömen) har jag trots allt valt att ge filmen en chans.
Huvudintrigen i någorlunda korthet (saxat från Imdb.com)
A long time ago, far away on the planet of Cybertron, a war was being waged between the noble Autobots (led by the wise Optimus Prime) and the devious Decepticons (commanded by the dreaded Megatron) for control over the Allspark, a mystical talisman that would grant unlimited power to whoever possessed it.
High-school student Sam Witwicky buys his first car, who is actually the Autobot Bumblebee. Bumblebee defends Sam and his girlfriend Mikaela Banes from the Decepticon Barricade, before the other Autobots arrive on Earth. They are searching for the Allspark, and the war on Earth heats up as the Decepticons attack a United States military base in Qatar.
Det är uppenbart så att Michael Bay valt att gå ”den tuffare vägen” med sin tolkning av Transformers. Hela Transformers fenomenet är naturligtvis riktat mot barn och yngre tonåringar, men här har alltså regissören valt att vidga sina målgrupper, genom att leverera tuffa (men ack så långa) actionscener, ”ungdomlig humor”, snygga bilar (vilket iofs är svårt att undvika när det handlar om Transformers), snygga karaktärer och ett tufft soundtrack – dvs. Michael Bay gör just en Michael Bay.
I en sådan här film är actionscener och effekter A och O, det råder det ingen tvekam om. Överlag tycker jag att actionscenerna och effekterna är riktigt bra och något annat hade jag heller inte väntat mig. Däremot tycker jag att flera scener med stora robotar som kraschar in i varandra är på tok för utdragna. Ett annat smått störande element och typiskt Bay, är att han låter kameran komma alldeles för nära inpå det som händer i scenen, vilket resulterar i att jag som åskådare har svårt att urskilja vad som händer.
Produktplaceringar i film är ett allt vanligare drag för att få in mer pengar till filmprojekt. Vill man vara riktigt kritisk och petig, kan man enkelt förkasta Bays Transformers som en 2 timmar och 20 minuter lång reklamfilm för exempelvis General Motors, Hasbros (stor leksakstillverkare), Ebay och Nokia, för att nämna några.
Jag kan inte säga att Transformers levererade det jag hade förväntat mig. Kanske är det så att det faktum att jag inte har någon nostalgisk koppling till fenomenet, gör att jag har lite svårt att sluta fnissa när Decepticon-bossen Megatron, kliver fram för första gången i filmen och med djup basröst deklarerar ”I am Megatron!”.
Transformers får godkänt, med ett litet minus i kanten. Filmen är ursnygg, med överlag bra effekter, men de överdrivna actionscenerna och de allt för uppenbara produktplaceringarna drar ner mitt betyg.
Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.
Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?
28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.
Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.
En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.
Handlingen i korthet: Allas vår hjälte John McClane har återigen oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle då han får i uppdrag att hämta in och transportera en efterlyst hacker till FBI i Washington. Naturligtvis brakar helvetet löst och McClane tvingas bekämpa allt från stenhårda ”Kung fu-brudar” till Jetplan i sin kamp mot de illasinnade terroristerna, som har för avsikt att genomföra en s.k. Fire Sale, dvs. lamslå den amerikanska infrastrukturen (och därmed också norpa åt sig ex antal miljarder dollar – icke att förglömma).
Jag gillar verkligen Die Hard-serien, där jag håller John McTiernans två filmer (Del 1 och 3) som de vassaste, även om Renny Harlin inte alls gjorde något dåligt jobb med Die Hard 2. Den fjärde filmen har regisserats av Len Wiseman, mest känd för Underworld-filmerna.
I Live Free Or Die Hard har man valt att, precis som i den tredje filmen (S.L Jackson) passa ihop Willis rollkaraktär med en obekväm sidekick, spelad av Justin Long. Detta funkar helt okej, men inte alls lika bra som kemin mellan Willis och Jackson. I den fjärde filmen flörtar regissören Wiseman rejält med generationskrocken mellan den äldre, rostige McClane som lyssnar på Creedence och den unge hippe datahackern, som förmodligen helst lyssnar på den amerikanska motsvarigheten till P3 Pop Non Stop.
Det debatterades en hel del kring valet att ge Die Hard 4.0 en PG13-rating i USA (motsvarande från 11 år här hemma) och att detta skulle innebära att filmens tidigare råa ”stil” skulle påverkas för mycket av detta val. Visst svärs det inte lika mycket i den senaste filmen, men nog finns det action så det räcker och blir över. Filmen fick förresten 15 årsgräns här.
Die Hard 4.0 är vad den utger sig för att vara – en lite ungdomligare variant av seriens föregående filmer, där en handling som kretsar kring en ung hacker ska locka en yngre biopublik till salongerna. Filmen är inte i klass med originalet, men det var väl inte heller att vänta sig. Men sevärd, det är den.
Jag gillar verkligen David Finchers tidigare filmer, med Se7en som nummer ett på listan och klaustrofobiska thrillern Panic Room som den svagaste. Frågan är vad herr Fincher sysslat med de senaste fem åren, för efter just nämnda Panic Room (2002) har Fincher eventuellt enbart pillat navelludd och vältrat sig i sina tidigare succéer – någon ny film har han inte hunnit med – fram till i år.
Filmen är baserad på en roman av Robert Graysmith och berättar historien (som har verklighetsbakgrund) om en seriemördare, som titulerar sig själv The Zodiac och som jäckade polisen i San Fransisco under 60-och 70-talet. Filmens huvudperson Robert Graysmith spelas av Jake Gyllenhall (Brokeback Mountain 2005), en serietecknare som arbetar på en av San Fransiscos större nyhetstidningar och som genom sin talang för att lösa pussel och gåtor (seriemördaren skickar kodade meddelanden till polisen och tidningar, där han berättar om sina dåd) blir ett viktigt hjälpmedel i polisens jakt på mördaren.
Zodiac är ingen ny Se7en, men definitivt en stark återkomst för David Fincher. Filmens starkaste sidor är den känsla av 60-och 70-tal som återskapats och de överlag mycket goda skådespelarinsatserna. Historien i sig är inget märkvärdigt, utan växlar mellan polisens ihärdiga arbete att få fast seriemördaren och några kortare inslag där vi får se hur mördaren har ihjäl sina offer. Zodiac är inte alls lika grafisk som exempelvis Se7en, men att visa våldet är i sig inget självändamål här – det är snarare polisens och pressens ”samarbete” (på gott och ont) och mystiken kring The Zodiac som är det centrala.
Zodiac släpps på amerikansk DVD i nästa vecka, men för de som tänkt tanken att skaffa ett exemplar bör det påpekas att filmen släpps i en Director´s Cut nästa år med bl.a. följade extramaterial:
- audio commentary with David Fincher, actors Jake Gyllenhaal and Robert Downey, Jr., screenwriter James Vanderbilt, producer Brad Fischer and crime novelist James Ellroy
- extensive behind-the-scenes featurettes detailing the production from start to finish
- in-depth looks at the actual Zodiac crimes, including all-new interviews with the original investigators and survivors
Shaun (Simon Pegg) är en ytterst vanlig man i 30-årsåldern. Han har ett jobb som han inte direkt stormtrivs med, han kämpar med att få ordning på förhållandet till sin flickvän, han är inneboende med sin bästa vän, tillika slusk Ed (fantastiskt bra spelat av Nick Frost) och han har ett taskigt förhållande till sin styvfar. Shauns vardag följer rutineras ABC, men så plötsligt en dag förändras allt, när den trivsamma lilla brittiska samhället utan förvarning förvandlas till Zombie-kaos.
Shaun of the Dead är naturligtvis en referens och hyllning till George A. Romeros Dawn of the Dead, men själva grundstommen i filmen och budskapet skiljer sig av naturliga skäl markant från originalet. I Romeros film fanns en stark samhällskritik och allvarlig underton, medan det i Shaun of the Dead snarare ligger ett fokus på den enskilde individen och hur alla i filmen ”plågas” av sina egna personliga problem, något som blir tydligt när det uppstår kritiska situationer och karaktärerna snarare ser om sitt eget hus, än samarbetar.
S.k. hyllningar eller ”homage” till äldre filmer är inget nytt påfund och det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på just denna typ av filmer, kanske framför allt inom skräckfilmsgenren. Det som gör Shaun of the Dead till en riktigt bra ”homage-film” är i mina ögon den underbara trion bestående av Edgar Wright (regissör/manus), Simon Pegg (skådespelare/manus) och Nick Frost (skådespelare).
Efter att ha lyssnat igenom kommenterspåret (som verkligen rekommenderas) till filmen framgår det att Wright och Pegg är kompisar sedan skolåren, en vänskap som med stor sannolikhet är överlag posititiv under en filminspelning. Båda känns bekväma när de kommenterar filmens olika scener och kryddar dessutom samtalet med gamla anekdoter. Annat som slog mig när jag satt och lyssnade, var vilken järnkoll de verkade ha, inte bara på de medverkande i produktionen, utan även på alla statister och privatpersoner som de ”lärde känna” i de små brittiska byarna filmen spelades in i.
Shaun of the Dead är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Här finns fantastiskt bra skådespelarprestationer med Pegg och Frost i spetsen, en härlig svart humor och referenser till klassiska skräckfilmer. Lägg därtill ett bra soundtrack och en hel del brutalt ”glimten i ögat-våld”. Att sedan Dvd:n är välproducerad och innehåller en hel del godsaker som bortklippta scener, kommentarspår m.m. gör Shaun of the Dead till ett givet köp.
Jet Lis senaste kampsportsalster är en stor hyllning till genren och för oss som vuxit upp med klassiska filmer som Iron monkey och Once upon a time in China, blir Fearless en kavalkad av nostalgitrippar. Filmen är dessutom ett porträtt av och en hyllning till en av de stora kinesiska kamsportsmästarna, Huo Yuanjia (1869-1910), grundare och andlig ledare över Jin Wu sports federation, en skola i kamsportens ädla konster.
Fearless är regisserad av Ronny Yu som bl.a. ligger bakom 2003 års Freddy vs. Jason och utspelar sig huvudsakligen i Kina under 1900-talets första årtionde.
Det är intressant att Yu som är bosatt i USA, har stått bakom rodret. Man hade lätt kunnat tro att filmen skulle bli ”amerikaniserad”, men förutom några små inslag, däribland en stor amerikansk jätte till fighter, känns Fearless väldigt asiatisk, vilket jag personligen tackar för. Fearless är välproducerad och återskapandet av ett historiskt Kina känns nästintill fläckfritt, både vad gäller scenografi och kostymer.
Handlingen kretsar kring den intressanta, men också tragiska historien om Huo Yuanjia, som växer upp under sin fars beskyddande vingar. Fadern som är en av stadens stora kamsportmästare tillåter inte att sonen tar del av träningen, utan önskar snarare att han ägnar sin tid åt studier, något som Yuanjia har svårt att acceptera. När Yuanjia en dag ser sin far utmanas och medvetet förlora en match, bestämmer han sig för att själv bli den främste kamsportutövaren i staden och återvinna hedern till familjen.
Grundstommen i Fearless är precis som den låter, tämligen enkel och vi har sett det många gånger tidigare. Teman som hämnd och heder lyser klart på himlen och vi matas med för genren väldigt typiska inslag. Men det kanske mest centrala temat är kärleken till kampsportens ursprung, som är mycket mer än bara slag och sparkar.
Nu är säkerligen inte skildringen av ett historiskt Kina det som byggt upp förväntningarna inför Fearless, utan snarare ryktet att Jet Li, i och med Fearless kan ha gjort sin sista film i genren, plus det faktum att filmens klimax är en stor kampsportsturnering.
Till skillnad från filmer som Enter The Dragon (Bruce Lee) och Bloodsport (Van Damme) tar själva turneringen i Fearless upp endast en liten del av filmens speltid, men när vi väl är där – då är vi verkligen där, bänkade på första parkett och känner blodstänket skvätta i ansiktet. Kampinslagen är väl koreograferade och lagom stylade. Li visar att han fortfarande är en av genrens stora och avslutar möjligen sin karriär som den moderna kamsportsfilmens mästare på topp. Ett varningens finger lyfts för känsliga personer då vissa scener är väldigt brutala, men dock ganska få till antalet.
Personligen håller jag fortfarande Bloodsport som en av de bästa filmerna i genren, men där Van Damme misslyckades i att övertyga i sin rolltolkning (Bloodsport bygger även den på verklighetsbakgrund) visar Jet Li återigen prov på bra skådespeleri. Även om filmens dialog ofta bjuder in till en hel del överspel från alla håll och kanter, finns det någonting magiskt över Li som person och hans närvaro i scenerna gör att man lätt glömmer den klichéaktiga dialogen. Man får helt enkelt acceptera att det hör till genren. Om Fearless blir Lis sista film i genren ska det bli intressant att se vad han har att erbjuda skådespelarmässigt, nu när han eventuellt lägger sparkarna på hyllan.
Fearless är definitivt en av de bättre filmerna i genren, som producerats under det senaste årtiondet och en film som man bör hålla utkik efter oavsett som man gillar kampsport eller inte. Det är med lite sorg i hjärtat som jag konstaterar att detta kan ha varit sista gången jag såg Jet Li leverera sparkar på film, men jag är väldigt glad över att han avslutar på topp.
