Transformers (2007) – En orgie i Michael Bay-estetik och produktplaceringar

”Popfilm-regissören” Michael Bay, även känd för filmer som The Rock, Armageddon och Pearl Harbor har definitivt en karakteristisk stil eller estetik i sina filmer. Det är allt som oftast väldigt tjusigt foto, intensiva actionscener, där kameran åker väldigt nära inpå det som händer i scenen. Lägg därtill modellvackra, ofta solbrända skådespelare och maffiga soundtracks, så har du ett recept på storslagen action/äventyrsfilm a´la Michael Bay. Hans senaste film, Transformers är inget undantag.

Personligen har jag ingen nostalgisk koppling till Transformers. Jag lekte aldrig med actionfigurerna som barn eller såg några av de animerade filmerna om jätterobotar från yttre rymden. Vad jag däremot inte kunnat undvika är den massiva hype som filmen fått dras med. Otaliga klipp och bilder på nätet har definitivt kittlat mitt intresse, även om hypen lade sig lite när filmer närmade sig premiären. Hursomhelst har det varit svårt att inte se Transformers och även om mitt intresse för filmen svalnat de senaste veckorna (efter att ha läst en del negativa omdömen) har jag trots allt valt att ge filmen en chans.

Huvudintrigen i någorlunda korthet (saxat från Imdb.com)

A long time ago, far away on the planet of Cybertron, a war was being waged between the noble Autobots (led by the wise Optimus Prime) and the devious Decepticons (commanded by the dreaded Megatron) for control over the Allspark, a mystical talisman that would grant unlimited power to whoever possessed it.
High-school student Sam Witwicky buys his first car, who is actually the Autobot Bumblebee. Bumblebee defends Sam and his girlfriend Mikaela Banes from the Decepticon Barricade, before the other Autobots arrive on Earth. They are searching for the Allspark, and the war on Earth heats up as the Decepticons attack a United States military base in Qatar.

Det är uppenbart så att Michael Bay valt att gå ”den tuffare vägen” med sin tolkning av Transformers. Hela Transformers fenomenet är naturligtvis riktat mot barn och yngre tonåringar, men här har alltså regissören valt att vidga sina målgrupper, genom att leverera tuffa (men ack så långa) actionscener, ”ungdomlig humor”, snygga bilar (vilket iofs är svårt att undvika när det handlar om Transformers), snygga karaktärer och ett tufft soundtrack – dvs. Michael Bay gör just en Michael Bay.

I en sådan här film är actionscener och effekter A och O, det råder det ingen tvekam om. Överlag tycker jag att actionscenerna och effekterna är riktigt bra och något annat hade jag heller inte väntat mig. Däremot tycker jag att flera scener med stora robotar som kraschar in i varandra är på tok för utdragna. Ett annat smått störande element och typiskt Bay, är att han låter kameran komma alldeles för nära inpå det som händer i scenen, vilket resulterar i att jag som åskådare har svårt att urskilja vad som händer.

Produktplaceringar i film är ett allt vanligare drag för att få in mer pengar till filmprojekt. Vill man vara riktigt kritisk och petig, kan man enkelt förkasta Bays Transformers som en 2 timmar och 20 minuter lång reklamfilm för exempelvis General Motors, Hasbros (stor leksakstillverkare), Ebay och Nokia, för att nämna några.

Jag kan inte säga att Transformers levererade det jag hade förväntat mig. Kanske är det så att det faktum att jag inte har någon nostalgisk koppling till fenomenet, gör att jag har lite svårt att sluta fnissa när Decepticon-bossen Megatron, kliver fram för första gången i filmen och med djup basröst deklarerar ”I am Megatron!”.

Transformers får godkänt, med ett litet minus i kanten. Filmen är ursnygg, med överlag bra effekter, men de överdrivna actionscenerna och de allt för uppenbara produktplaceringarna drar ner mitt betyg.