You are currently browsing the category archive for the 'I korthet' category.
Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.
Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?
28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.
Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.
En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.
Jag har funderat kring det här med att närma sig den beaktningsvärda åldern av 35 år och fortfarande har mer eller mindre samma intresse och kärlek till film och spel (och för den delen även musik) som jag haft sedan barnsben. Jag har sedan mitt stora filmintresse väcktes (någon gång vid 12-13 års ålder skulle jag tro) haft en förkärlek till hård action, kultskräck och science fiction (läs First Blood, Halloween och Alien), genrer som av någon anledning bitit sig fast och än idag ligger mig varmt om hjärtat.
”Problemet” (och anledningen till den här posten) är det att delar av min omgivning och för den delen stora delar av det ”vuxna” samhället har svårt att dels uppskatta ens filmsmak, dels har svårt att förstå vad en ”vuxen person” har för intresse av exempelvis en spelkonsoll.
Personligen tror jag inte att jag kommer att avstå från att se om Alien för femtioelfte gången, eller för den delen avstå från att förundras av de allt mer avancerade och visuellt slående dator-och konsollspelen som produceras, bara för att passa in i någon typ av ”vuxenmall”, men eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen påverkats av hur samhället ser på hur en vuxen ska bete sig, vad man ska gilla för filmer m.m
Min far är snart 60 år. Den senaste filmen vi såg på bio tillsammans var Spider-man 3. Jag minnns att farsan några minuter efter att vi satt oss ner ser sig om i den fullsatta salongen och utbrister ”Ja… här är man nog äldst i alla fall”. Ett par minuter senare går ridån upp, filmen börjar och jag tror att min fars konstaterande angående medelåldern i salongen inte påverkade hans upplevelse av den aktuella filmen, utan att han förmodligen njöt av ”barnfilmen” lika mycket som jag gjorde.
