You are currently browsing the category archive for the 'Film' category.
”Popfilm-regissören” Michael Bay, även känd för filmer som The Rock, Armageddon och Pearl Harbor har definitivt en karakteristisk stil eller estetik i sina filmer. Det är allt som oftast väldigt tjusigt foto, intensiva actionscener, där kameran åker väldigt nära inpå det som händer i scenen. Lägg därtill modellvackra, ofta solbrända skådespelare och maffiga soundtracks, så har du ett recept på storslagen action/äventyrsfilm a´la Michael Bay. Hans senaste film, Transformers är inget undantag.
Personligen har jag ingen nostalgisk koppling till Transformers. Jag lekte aldrig med actionfigurerna som barn eller såg några av de animerade filmerna om jätterobotar från yttre rymden. Vad jag däremot inte kunnat undvika är den massiva hype som filmen fått dras med. Otaliga klipp och bilder på nätet har definitivt kittlat mitt intresse, även om hypen lade sig lite när filmer närmade sig premiären. Hursomhelst har det varit svårt att inte se Transformers och även om mitt intresse för filmen svalnat de senaste veckorna (efter att ha läst en del negativa omdömen) har jag trots allt valt att ge filmen en chans.
Huvudintrigen i någorlunda korthet (saxat från Imdb.com)
A long time ago, far away on the planet of Cybertron, a war was being waged between the noble Autobots (led by the wise Optimus Prime) and the devious Decepticons (commanded by the dreaded Megatron) for control over the Allspark, a mystical talisman that would grant unlimited power to whoever possessed it.
High-school student Sam Witwicky buys his first car, who is actually the Autobot Bumblebee. Bumblebee defends Sam and his girlfriend Mikaela Banes from the Decepticon Barricade, before the other Autobots arrive on Earth. They are searching for the Allspark, and the war on Earth heats up as the Decepticons attack a United States military base in Qatar.
Det är uppenbart så att Michael Bay valt att gå ”den tuffare vägen” med sin tolkning av Transformers. Hela Transformers fenomenet är naturligtvis riktat mot barn och yngre tonåringar, men här har alltså regissören valt att vidga sina målgrupper, genom att leverera tuffa (men ack så långa) actionscener, ”ungdomlig humor”, snygga bilar (vilket iofs är svårt att undvika när det handlar om Transformers), snygga karaktärer och ett tufft soundtrack – dvs. Michael Bay gör just en Michael Bay.
I en sådan här film är actionscener och effekter A och O, det råder det ingen tvekam om. Överlag tycker jag att actionscenerna och effekterna är riktigt bra och något annat hade jag heller inte väntat mig. Däremot tycker jag att flera scener med stora robotar som kraschar in i varandra är på tok för utdragna. Ett annat smått störande element och typiskt Bay, är att han låter kameran komma alldeles för nära inpå det som händer i scenen, vilket resulterar i att jag som åskådare har svårt att urskilja vad som händer.
Produktplaceringar i film är ett allt vanligare drag för att få in mer pengar till filmprojekt. Vill man vara riktigt kritisk och petig, kan man enkelt förkasta Bays Transformers som en 2 timmar och 20 minuter lång reklamfilm för exempelvis General Motors, Hasbros (stor leksakstillverkare), Ebay och Nokia, för att nämna några.
Jag kan inte säga att Transformers levererade det jag hade förväntat mig. Kanske är det så att det faktum att jag inte har någon nostalgisk koppling till fenomenet, gör att jag har lite svårt att sluta fnissa när Decepticon-bossen Megatron, kliver fram för första gången i filmen och med djup basröst deklarerar ”I am Megatron!”.
Transformers får godkänt, med ett litet minus i kanten. Filmen är ursnygg, med överlag bra effekter, men de överdrivna actionscenerna och de allt för uppenbara produktplaceringarna drar ner mitt betyg.
B movies exist because it’s possible to stand apart from crappy art, to laugh at it ironically. But it’s impossible to play ironically. Play is the most earnest form of culture we’ve got.
(Clive Thompson, Wired.com)
Läste nyligen en intressant artikel hos Wired.com, angående den näst intill avsaknade förekomsten av spel som är så dåliga, att de faktiskt blir bra. Fenomenet är som alla mer eller mindre känner till, vanligt förekommande inom film. Vi pratar ofta om att ”Igår såg jag en riktig b-film…”, men kan vi säga samma sak om ett spel? Clive Thompson, som skrivit artikeln för Wired.com, menar att så inte är fallet, helt enkelt beroende av att film och spel skiljer sig såpass mycket åt. Vi ser på film (passivt) men vi spelar ett spel (aktivt). Vi kan skratta åt taskiga kommentarer och repliker i film, förnöja oss i taffliga effekter etc. När vi spelar ett dåligt spel, med exempelvis dålig grafik, osmidiga kontroller etc. kan vi inte se det komiska i detta, utan retar oss snarare på det.
Precis som artikelförfattaren har jag svårt att minnas något spel som givit mig en liknande ”känsla” av att det jag spelar är riktigt dåligt, men samtidigt charmigt dåligt. Är ett spel dåligt så är det helt enkelt just det…det finns liksom inga alternativ – utan enda utvägen är att jag stänger av spelet i fråga efter x antal minuter. Slutsatsen blir att jag är mer förlåtande och kan se positiva och charmiga (men ändå dåliga) inslag i s.k. b-film, än vad jag är när det kommer till dåliga spel. Ett dåligt spel är bara dåligt…inget annat.
Läs mer hos Wired.com
Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.
Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?
28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.
Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.
En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.
Handlingen i korthet: Allas vår hjälte John McClane har återigen oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle då han får i uppdrag att hämta in och transportera en efterlyst hacker till FBI i Washington. Naturligtvis brakar helvetet löst och McClane tvingas bekämpa allt från stenhårda ”Kung fu-brudar” till Jetplan i sin kamp mot de illasinnade terroristerna, som har för avsikt att genomföra en s.k. Fire Sale, dvs. lamslå den amerikanska infrastrukturen (och därmed också norpa åt sig ex antal miljarder dollar – icke att förglömma).
Jag gillar verkligen Die Hard-serien, där jag håller John McTiernans två filmer (Del 1 och 3) som de vassaste, även om Renny Harlin inte alls gjorde något dåligt jobb med Die Hard 2. Den fjärde filmen har regisserats av Len Wiseman, mest känd för Underworld-filmerna.
I Live Free Or Die Hard har man valt att, precis som i den tredje filmen (S.L Jackson) passa ihop Willis rollkaraktär med en obekväm sidekick, spelad av Justin Long. Detta funkar helt okej, men inte alls lika bra som kemin mellan Willis och Jackson. I den fjärde filmen flörtar regissören Wiseman rejält med generationskrocken mellan den äldre, rostige McClane som lyssnar på Creedence och den unge hippe datahackern, som förmodligen helst lyssnar på den amerikanska motsvarigheten till P3 Pop Non Stop.
Det debatterades en hel del kring valet att ge Die Hard 4.0 en PG13-rating i USA (motsvarande från 11 år här hemma) och att detta skulle innebära att filmens tidigare råa ”stil” skulle påverkas för mycket av detta val. Visst svärs det inte lika mycket i den senaste filmen, men nog finns det action så det räcker och blir över. Filmen fick förresten 15 årsgräns här.
Die Hard 4.0 är vad den utger sig för att vara – en lite ungdomligare variant av seriens föregående filmer, där en handling som kretsar kring en ung hacker ska locka en yngre biopublik till salongerna. Filmen är inte i klass med originalet, men det var väl inte heller att vänta sig. Men sevärd, det är den.
Jag har funderat kring det här med att närma sig den beaktningsvärda åldern av 35 år och fortfarande har mer eller mindre samma intresse och kärlek till film och spel (och för den delen även musik) som jag haft sedan barnsben. Jag har sedan mitt stora filmintresse väcktes (någon gång vid 12-13 års ålder skulle jag tro) haft en förkärlek till hård action, kultskräck och science fiction (läs First Blood, Halloween och Alien), genrer som av någon anledning bitit sig fast och än idag ligger mig varmt om hjärtat.
”Problemet” (och anledningen till den här posten) är det att delar av min omgivning och för den delen stora delar av det ”vuxna” samhället har svårt att dels uppskatta ens filmsmak, dels har svårt att förstå vad en ”vuxen person” har för intresse av exempelvis en spelkonsoll.
Personligen tror jag inte att jag kommer att avstå från att se om Alien för femtioelfte gången, eller för den delen avstå från att förundras av de allt mer avancerade och visuellt slående dator-och konsollspelen som produceras, bara för att passa in i någon typ av ”vuxenmall”, men eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen påverkats av hur samhället ser på hur en vuxen ska bete sig, vad man ska gilla för filmer m.m
Min far är snart 60 år. Den senaste filmen vi såg på bio tillsammans var Spider-man 3. Jag minnns att farsan några minuter efter att vi satt oss ner ser sig om i den fullsatta salongen och utbrister ”Ja… här är man nog äldst i alla fall”. Ett par minuter senare går ridån upp, filmen börjar och jag tror att min fars konstaterande angående medelåldern i salongen inte påverkade hans upplevelse av den aktuella filmen, utan att han förmodligen njöt av ”barnfilmen” lika mycket som jag gjorde.
