B movies exist because it’s possible to stand apart from crappy art, to laugh at it ironically. But it’s impossible to play ironically. Play is the most earnest form of culture we’ve got.

(Clive Thompson, Wired.com)

Läste nyligen en intressant artikel hos Wired.com, angående den näst intill avsaknade förekomsten av spel som är så dåliga, att de faktiskt blir bra. Fenomenet är som alla mer eller mindre känner till, vanligt förekommande inom film. Vi pratar ofta om att ”Igår såg jag en riktig b-film…”, men kan vi säga samma sak om ett spel? Clive Thompson, som skrivit artikeln för Wired.com, menar att så inte är fallet, helt enkelt beroende av att film och spel skiljer sig såpass mycket åt. Vi ser på film (passivt) men vi spelar ett spel (aktivt). Vi kan skratta åt taskiga kommentarer och repliker i film, förnöja oss i taffliga effekter etc. När vi spelar ett dåligt spel, med exempelvis dålig grafik, osmidiga kontroller etc. kan vi inte se det komiska i detta, utan retar oss snarare på det.

Precis som artikelförfattaren har jag svårt att minnas något spel som givit mig en liknande ”känsla” av att det jag spelar är riktigt dåligt, men samtidigt charmigt dåligt. Är ett spel dåligt så är det helt enkelt just det…det finns liksom inga alternativ – utan enda utvägen är att jag stänger av spelet i fråga efter x antal minuter. Slutsatsen blir att jag är mer förlåtande och kan se positiva och charmiga (men ändå dåliga) inslag i s.k. b-film, än vad jag är när det kommer till dåliga spel. Ett dåligt spel är bara dåligt…inget annat.

Läs mer hos Wired.com