You are currently browsing the daily archive for juli 29th, 2007.
B movies exist because it’s possible to stand apart from crappy art, to laugh at it ironically. But it’s impossible to play ironically. Play is the most earnest form of culture we’ve got.
(Clive Thompson, Wired.com)
Läste nyligen en intressant artikel hos Wired.com, angående den näst intill avsaknade förekomsten av spel som är så dåliga, att de faktiskt blir bra. Fenomenet är som alla mer eller mindre känner till, vanligt förekommande inom film. Vi pratar ofta om att ”Igår såg jag en riktig b-film…”, men kan vi säga samma sak om ett spel? Clive Thompson, som skrivit artikeln för Wired.com, menar att så inte är fallet, helt enkelt beroende av att film och spel skiljer sig såpass mycket åt. Vi ser på film (passivt) men vi spelar ett spel (aktivt). Vi kan skratta åt taskiga kommentarer och repliker i film, förnöja oss i taffliga effekter etc. När vi spelar ett dåligt spel, med exempelvis dålig grafik, osmidiga kontroller etc. kan vi inte se det komiska i detta, utan retar oss snarare på det.
Precis som artikelförfattaren har jag svårt att minnas något spel som givit mig en liknande ”känsla” av att det jag spelar är riktigt dåligt, men samtidigt charmigt dåligt. Är ett spel dåligt så är det helt enkelt just det…det finns liksom inga alternativ – utan enda utvägen är att jag stänger av spelet i fråga efter x antal minuter. Slutsatsen blir att jag är mer förlåtande och kan se positiva och charmiga (men ändå dåliga) inslag i s.k. b-film, än vad jag är när det kommer till dåliga spel. Ett dåligt spel är bara dåligt…inget annat.
Läs mer hos Wired.com
Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.
Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?
28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.
Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.
En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.
