Lite tankar kring populärkultur och att bli ”för” vuxen

Jag har funderat kring det här med att närma sig den beaktningsvärda åldern av 35 år och fortfarande har mer eller mindre samma intresse och kärlek till film och spel (och för den delen även musik) som jag haft sedan barnsben. Jag har sedan mitt stora filmintresse väcktes (någon gång vid 12-13 års ålder skulle jag tro) haft en förkärlek till hård action, kultskräck och science fiction (läs First Blood, Halloween och Alien), genrer som av någon anledning bitit sig fast och än idag ligger mig varmt om hjärtat.

”Problemet” (och anledningen till den här posten) är det att delar av min omgivning och för den delen stora delar av det ”vuxna” samhället har svårt att dels uppskatta ens filmsmak, dels har svårt att förstå vad en ”vuxen person” har för intresse av exempelvis en spelkonsoll.

Personligen tror jag inte att jag kommer att avstå från att se om Alien för femtioelfte gången, eller för den delen avstå från att förundras av de allt mer avancerade och visuellt slående dator-och konsollspelen som produceras, bara för att passa in i någon typ av ”vuxenmall”, men eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen påverkats av hur samhället ser på hur en vuxen ska bete sig, vad man ska gilla för filmer m.m

Min far är snart 60 år. Den senaste filmen vi såg på bio tillsammans var Spider-man 3. Jag minnns att farsan några minuter efter att vi satt oss ner ser sig om i den fullsatta salongen och utbrister ”Ja… här är man nog äldst i alla fall”. Ett par minuter senare går ridån upp, filmen börjar och jag tror att min fars konstaterande angående medelåldern i salongen inte påverkade hans upplevelse av den aktuella filmen, utan att han förmodligen njöt av ”barnfilmen” lika mycket som jag gjorde.