You are currently browsing the daily archive for juli 17th, 2007.
Mellan blöjbyten, långa skogspromenader med min lilltjej, försöker jag så här i semestertider hinna med nån timma eller två tillsammans med min senaste leksak – en X-Box 360. I nuläget växlar jag mellan Call Of Duty 3 och Gears Of War – två av de största titlarna på Microsofts maskin i dagsläget.
Gow är mer eller mindre perfekt, det råder det ingen tvekan om för vare sig mig eller 99,9% av världens speljournalister. Visuellt sett tåras det i ögonen och spelet visar verkligen vilken kapacitet Microsofts ”nya” flaggskepp (om än hårt kritiserade och ofta felande flaggskepp) har.
Jag måste även villigt erkänna att jag varit skeptisk till att skaffa en ny konsoll, då jag inte ägt någon sedan den första Playstation lanserades. Jag har varken kunnat motivera ett konsollköp med tid, pengar eller för den delen intresse. De få speltimmar jag lagt ner har varit framför datorskärmen – ofta med ont i ryggen och träsmak som följd. Hur som helst står det nu (eller snarare ligger) en sprillans ny X-Box 360 i min tv-bänk och jag förtjusas av den avslappnade känslan av att kunna sitta tillbakalutad i min tv-fåtölj och känna den trådlösa handkontrollen vibrera i mina händer när jag pangar loss i ovan nämnda spel.
Är det så här spel ska upplevas? Mitt svar på den frågan är i dagsläget Ja, men efter att ha läst en artikel om att Gow är på gång att konverteras till PC – och vetskapen om att jag (efter en större uppgradering av hushållets dator) skulle kunna avnjuta spelet med mus och tangentbord, blir jag inte längre lika säker. För om jag ska kritisera (och det handlar egentligen inte om kritik) något med konsollspel är det det faktum att vissa titlar skulle må bättre av just mus och tangentbord.
Jag gillar verkligen David Finchers tidigare filmer, med Se7en som nummer ett på listan och klaustrofobiska thrillern Panic Room som den svagaste. Frågan är vad herr Fincher sysslat med de senaste fem åren, för efter just nämnda Panic Room (2002) har Fincher eventuellt enbart pillat navelludd och vältrat sig i sina tidigare succéer – någon ny film har han inte hunnit med – fram till i år.
Filmen är baserad på en roman av Robert Graysmith och berättar historien (som har verklighetsbakgrund) om en seriemördare, som titulerar sig själv The Zodiac och som jäckade polisen i San Fransisco under 60-och 70-talet. Filmens huvudperson Robert Graysmith spelas av Jake Gyllenhall (Brokeback Mountain 2005), en serietecknare som arbetar på en av San Fransiscos större nyhetstidningar och som genom sin talang för att lösa pussel och gåtor (seriemördaren skickar kodade meddelanden till polisen och tidningar, där han berättar om sina dåd) blir ett viktigt hjälpmedel i polisens jakt på mördaren.
Zodiac är ingen ny Se7en, men definitivt en stark återkomst för David Fincher. Filmens starkaste sidor är den känsla av 60-och 70-tal som återskapats och de överlag mycket goda skådespelarinsatserna. Historien i sig är inget märkvärdigt, utan växlar mellan polisens ihärdiga arbete att få fast seriemördaren och några kortare inslag där vi får se hur mördaren har ihjäl sina offer. Zodiac är inte alls lika grafisk som exempelvis Se7en, men att visa våldet är i sig inget självändamål här – det är snarare polisens och pressens ”samarbete” (på gott och ont) och mystiken kring The Zodiac som är det centrala.
Zodiac släpps på amerikansk DVD i nästa vecka, men för de som tänkt tanken att skaffa ett exemplar bör det påpekas att filmen släpps i en Director´s Cut nästa år med bl.a. följade extramaterial:
- audio commentary with David Fincher, actors Jake Gyllenhaal and Robert Downey, Jr., screenwriter James Vanderbilt, producer Brad Fischer and crime novelist James Ellroy
- extensive behind-the-scenes featurettes detailing the production from start to finish
- in-depth looks at the actual Zodiac crimes, including all-new interviews with the original investigators and survivors
