You are currently browsing the monthly archive for april 2007.
Shaun (Simon Pegg) är en ytterst vanlig man i 30-årsåldern. Han har ett jobb som han inte direkt stormtrivs med, han kämpar med att få ordning på förhållandet till sin flickvän, han är inneboende med sin bästa vän, tillika slusk Ed (fantastiskt bra spelat av Nick Frost) och han har ett taskigt förhållande till sin styvfar. Shauns vardag följer rutineras ABC, men så plötsligt en dag förändras allt, när den trivsamma lilla brittiska samhället utan förvarning förvandlas till Zombie-kaos.
Shaun of the Dead är naturligtvis en referens och hyllning till George A. Romeros Dawn of the Dead, men själva grundstommen i filmen och budskapet skiljer sig av naturliga skäl markant från originalet. I Romeros film fanns en stark samhällskritik och allvarlig underton, medan det i Shaun of the Dead snarare ligger ett fokus på den enskilde individen och hur alla i filmen ”plågas” av sina egna personliga problem, något som blir tydligt när det uppstår kritiska situationer och karaktärerna snarare ser om sitt eget hus, än samarbetar.
S.k. hyllningar eller ”homage” till äldre filmer är inget nytt påfund och det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på just denna typ av filmer, kanske framför allt inom skräckfilmsgenren. Det som gör Shaun of the Dead till en riktigt bra ”homage-film” är i mina ögon den underbara trion bestående av Edgar Wright (regissör/manus), Simon Pegg (skådespelare/manus) och Nick Frost (skådespelare).
Efter att ha lyssnat igenom kommenterspåret (som verkligen rekommenderas) till filmen framgår det att Wright och Pegg är kompisar sedan skolåren, en vänskap som med stor sannolikhet är överlag posititiv under en filminspelning. Båda känns bekväma när de kommenterar filmens olika scener och kryddar dessutom samtalet med gamla anekdoter. Annat som slog mig när jag satt och lyssnade, var vilken järnkoll de verkade ha, inte bara på de medverkande i produktionen, utan även på alla statister och privatpersoner som de ”lärde känna” i de små brittiska byarna filmen spelades in i.
Shaun of the Dead är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Här finns fantastiskt bra skådespelarprestationer med Pegg och Frost i spetsen, en härlig svart humor och referenser till klassiska skräckfilmer. Lägg därtill ett bra soundtrack och en hel del brutalt ”glimten i ögat-våld”. Att sedan Dvd:n är välproducerad och innehåller en hel del godsaker som bortklippta scener, kommentarspår m.m. gör Shaun of the Dead till ett givet köp.
Jet Lis senaste kampsportsalster är en stor hyllning till genren och för oss som vuxit upp med klassiska filmer som Iron monkey och Once upon a time in China, blir Fearless en kavalkad av nostalgitrippar. Filmen är dessutom ett porträtt av och en hyllning till en av de stora kinesiska kamsportsmästarna, Huo Yuanjia (1869-1910), grundare och andlig ledare över Jin Wu sports federation, en skola i kamsportens ädla konster.
Fearless är regisserad av Ronny Yu som bl.a. ligger bakom 2003 års Freddy vs. Jason och utspelar sig huvudsakligen i Kina under 1900-talets första årtionde.
Det är intressant att Yu som är bosatt i USA, har stått bakom rodret. Man hade lätt kunnat tro att filmen skulle bli ”amerikaniserad”, men förutom några små inslag, däribland en stor amerikansk jätte till fighter, känns Fearless väldigt asiatisk, vilket jag personligen tackar för. Fearless är välproducerad och återskapandet av ett historiskt Kina känns nästintill fläckfritt, både vad gäller scenografi och kostymer.
Handlingen kretsar kring den intressanta, men också tragiska historien om Huo Yuanjia, som växer upp under sin fars beskyddande vingar. Fadern som är en av stadens stora kamsportmästare tillåter inte att sonen tar del av träningen, utan önskar snarare att han ägnar sin tid åt studier, något som Yuanjia har svårt att acceptera. När Yuanjia en dag ser sin far utmanas och medvetet förlora en match, bestämmer han sig för att själv bli den främste kamsportutövaren i staden och återvinna hedern till familjen.
Grundstommen i Fearless är precis som den låter, tämligen enkel och vi har sett det många gånger tidigare. Teman som hämnd och heder lyser klart på himlen och vi matas med för genren väldigt typiska inslag. Men det kanske mest centrala temat är kärleken till kampsportens ursprung, som är mycket mer än bara slag och sparkar.
Nu är säkerligen inte skildringen av ett historiskt Kina det som byggt upp förväntningarna inför Fearless, utan snarare ryktet att Jet Li, i och med Fearless kan ha gjort sin sista film i genren, plus det faktum att filmens klimax är en stor kampsportsturnering.
Till skillnad från filmer som Enter The Dragon (Bruce Lee) och Bloodsport (Van Damme) tar själva turneringen i Fearless upp endast en liten del av filmens speltid, men när vi väl är där – då är vi verkligen där, bänkade på första parkett och känner blodstänket skvätta i ansiktet. Kampinslagen är väl koreograferade och lagom stylade. Li visar att han fortfarande är en av genrens stora och avslutar möjligen sin karriär som den moderna kamsportsfilmens mästare på topp. Ett varningens finger lyfts för känsliga personer då vissa scener är väldigt brutala, men dock ganska få till antalet.
Personligen håller jag fortfarande Bloodsport som en av de bästa filmerna i genren, men där Van Damme misslyckades i att övertyga i sin rolltolkning (Bloodsport bygger även den på verklighetsbakgrund) visar Jet Li återigen prov på bra skådespeleri. Även om filmens dialog ofta bjuder in till en hel del överspel från alla håll och kanter, finns det någonting magiskt över Li som person och hans närvaro i scenerna gör att man lätt glömmer den klichéaktiga dialogen. Man får helt enkelt acceptera att det hör till genren. Om Fearless blir Lis sista film i genren ska det bli intressant att se vad han har att erbjuda skådespelarmässigt, nu när han eventuellt lägger sparkarna på hyllan.
Fearless är definitivt en av de bättre filmerna i genren, som producerats under det senaste årtiondet och en film som man bör hålla utkik efter oavsett som man gillar kampsport eller inte. Det är med lite sorg i hjärtat som jag konstaterar att detta kan ha varit sista gången jag såg Jet Li leverera sparkar på film, men jag är väldigt glad över att han avslutar på topp.
Obsessed With Film har lagt ner det fantastiska jobbet med att lista de i deras tycke bästa filmscenerna (utan inbördes ordning) ur filmhistorien. Här nedan kan vi njuta av en klassisk slutscen – nämligen den ur Ridley Scott´s Bladerunner. Rutger Hauer gör en av sina bästa rollprestationer någonsin.
Detta är den första posten på min nya blogg och jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket mer än att jag har ett par trevliga recensioner på gång under veckan. I morgon förväntas Shaun Of The Dead och Universal Soldier (2-disc SE) dimpa ner i brevlådan. Den första köpte jag mest pga. att jag är oerhört sugen på att lyssna igenom kommentarspåret med bl.a Simon Pegg och den gamla Van Damme-rullen är inköpt, delvis pga. kommentarspåret, men framför allt därför att den var såpass prisvärd. Shaun Of The Dead såg jag relativt nyligen, men jag är nyfiken på hur jag uppfattar ”Van Damme vs. Dolph Lundgrens” gamla Sci-fi idag.
Som sagt…lägger upp lite tankar under veckan.
