Rasism i Resident Evil 5?

Gamepolitics.com rapporterar om hur bloggen Black Looks noterat en risk med att de svarta bikaraktärerna (aka. zombies/aka. virussmittade) i Capcoms kommande Resident Evil 5, kan generera rasistiska tankar och åsikter, hos de barn och ungdomar som spelar spelet.

The new Resident Evil video game depicts a white man in what appears to be Africa killing Black people. The Black people are supposed to be zombies and the white man’s job is to destroy them and save humanity…

This is problematic on so many levels, including the depiction of Black people as inhuman savages, the killing of Black people by a white man in military clothing, and the fact that this video game is marketed to children and young adults. Start them young… fearing, hating, and destroying Black people.

När jag först såg trailern för spelet (några veckor sedan), reagerade jag faktiskt över det faktum att handlingen i spelet tycks kretsa kring en ensam, vit man, någonstans i Afrika, som tvingas slåss mot och fly undan till synes rasande och aggresiva svarta människor. Den största anledningen till min reaktion var att jag, i trailern, hade svårt att se de annars ofta tydliga ”Zombie-dragen” hos ”fienderna” (läs halvruttna, lemlösa etc.). Vid första anblicken ser det ut som om det är ”normala” afrikaner, som är onormalt aggressiva och utgör ett hot mot den ensamme vite hjälten.

Nu tror jag inte för fem öre att någon av spelutvecklarna haft någon form av rasistisk baktanke när spelet producerades – det är en rent absurd idé, såklart, men jag kan till viss del förstå den oro som Black Looks berättar om. Det är betydligt enklare och mer distanserat att rycka på axlarna här hemma, när man dels inte har någon afrikansk bakgrund, dels inte tvingas brottas med all rasistisk historia den svarta befolkningen varit föremål för.

Och slutligen, till de nötter som kommenterat artikeln hos Gamepolitics.com och beskyllt de tidigare spelen i Resident Evil-serien som rasistiska mot vita människor, eftersom spelen utspelar sig i antingen USA eller Europa. Kom tillbaka med de onyanserade kommentarerna när vi vita blivit förföljda, förslavade och diskriminerade i en likvärdig utsträckning som människor med mörk hudfärg – det kommer nämligen aldrig att ske.

Se trailern för spelet och gör din egen bedömning.

The Village voice funderar vidare kring ”rasism-problematiken” i Resident Evil 5 här.

Transformers (2007) – En orgie i Michael Bay-estetik och produktplaceringar

”Popfilm-regissören” Michael Bay, även känd för filmer som The Rock, Armageddon och Pearl Harbor har definitivt en karakteristisk stil eller estetik i sina filmer. Det är allt som oftast väldigt tjusigt foto, intensiva actionscener, där kameran åker väldigt nära inpå det som händer i scenen. Lägg därtill modellvackra, ofta solbrända skådespelare och maffiga soundtracks, så har du ett recept på storslagen action/äventyrsfilm a´la Michael Bay. Hans senaste film, Transformers är inget undantag.

Personligen har jag ingen nostalgisk koppling till Transformers. Jag lekte aldrig med actionfigurerna som barn eller såg några av de animerade filmerna om jätterobotar från yttre rymden. Vad jag däremot inte kunnat undvika är den massiva hype som filmen fått dras med. Otaliga klipp och bilder på nätet har definitivt kittlat mitt intresse, även om hypen lade sig lite när filmer närmade sig premiären. Hursomhelst har det varit svårt att inte se Transformers och även om mitt intresse för filmen svalnat de senaste veckorna (efter att ha läst en del negativa omdömen) har jag trots allt valt att ge filmen en chans.

Huvudintrigen i någorlunda korthet (saxat från Imdb.com)

A long time ago, far away on the planet of Cybertron, a war was being waged between the noble Autobots (led by the wise Optimus Prime) and the devious Decepticons (commanded by the dreaded Megatron) for control over the Allspark, a mystical talisman that would grant unlimited power to whoever possessed it.
High-school student Sam Witwicky buys his first car, who is actually the Autobot Bumblebee. Bumblebee defends Sam and his girlfriend Mikaela Banes from the Decepticon Barricade, before the other Autobots arrive on Earth. They are searching for the Allspark, and the war on Earth heats up as the Decepticons attack a United States military base in Qatar.

Det är uppenbart så att Michael Bay valt att gå ”den tuffare vägen” med sin tolkning av Transformers. Hela Transformers fenomenet är naturligtvis riktat mot barn och yngre tonåringar, men här har alltså regissören valt att vidga sina målgrupper, genom att leverera tuffa (men ack så långa) actionscener, ”ungdomlig humor”, snygga bilar (vilket iofs är svårt att undvika när det handlar om Transformers), snygga karaktärer och ett tufft soundtrack – dvs. Michael Bay gör just en Michael Bay.

I en sådan här film är actionscener och effekter A och O, det råder det ingen tvekam om. Överlag tycker jag att actionscenerna och effekterna är riktigt bra och något annat hade jag heller inte väntat mig. Däremot tycker jag att flera scener med stora robotar som kraschar in i varandra är på tok för utdragna. Ett annat smått störande element och typiskt Bay, är att han låter kameran komma alldeles för nära inpå det som händer i scenen, vilket resulterar i att jag som åskådare har svårt att urskilja vad som händer.

Produktplaceringar i film är ett allt vanligare drag för att få in mer pengar till filmprojekt. Vill man vara riktigt kritisk och petig, kan man enkelt förkasta Bays Transformers som en 2 timmar och 20 minuter lång reklamfilm för exempelvis General Motors, Hasbros (stor leksakstillverkare), Ebay och Nokia, för att nämna några.

Jag kan inte säga att Transformers levererade det jag hade förväntat mig. Kanske är det så att det faktum att jag inte har någon nostalgisk koppling till fenomenet, gör att jag har lite svårt att sluta fnissa när Decepticon-bossen Megatron, kliver fram för första gången i filmen och med djup basröst deklarerar ”I am Megatron!”.

Transformers får godkänt, med ett litet minus i kanten. Filmen är ursnygg, med överlag bra effekter, men de överdrivna actionscenerna och de allt för uppenbara produktplaceringarna drar ner mitt betyg.

B-film kontra B-spel – en kortare reflektion

B movies exist because it’s possible to stand apart from crappy art, to laugh at it ironically. But it’s impossible to play ironically. Play is the most earnest form of culture we’ve got.

(Clive Thompson, Wired.com)

Läste nyligen en intressant artikel hos Wired.com, angående den näst intill avsaknade förekomsten av spel som är så dåliga, att de faktiskt blir bra. Fenomenet är som alla mer eller mindre känner till, vanligt förekommande inom film. Vi pratar ofta om att ”Igår såg jag en riktig b-film…”, men kan vi säga samma sak om ett spel? Clive Thompson, som skrivit artikeln för Wired.com, menar att så inte är fallet, helt enkelt beroende av att film och spel skiljer sig såpass mycket åt. Vi ser på film (passivt) men vi spelar ett spel (aktivt). Vi kan skratta åt taskiga kommentarer och repliker i film, förnöja oss i taffliga effekter etc. När vi spelar ett dåligt spel, med exempelvis dålig grafik, osmidiga kontroller etc. kan vi inte se det komiska i detta, utan retar oss snarare på det.

Precis som artikelförfattaren har jag svårt att minnas något spel som givit mig en liknande ”känsla” av att det jag spelar är riktigt dåligt, men samtidigt charmigt dåligt. Är ett spel dåligt så är det helt enkelt just det…det finns liksom inga alternativ – utan enda utvägen är att jag stänger av spelet i fråga efter x antal minuter. Slutsatsen blir att jag är mer förlåtande och kan se positiva och charmiga (men ändå dåliga) inslag i s.k. b-film, än vad jag är när det kommer till dåliga spel. Ett dåligt spel är bara dåligt…inget annat.

Läs mer hos Wired.com

28 Weeks Later – Raseriet fortsätter

Uppföljaren till Danny Boyles ofta kritikerrosade 28 Days Later, är regisserad av spanskfödde Juan Carlos Fresnadillo, som i jämförelse med Boyle är tämligen grön inom filmindustrin, med några kortfilmer under rocken. Varför Boyle inte står bakom regirodret denna gång också, har jag ingen aning om och det kan tyckas lite underligt, med tanke på den överlag positiva kritiken 28 Days Later ändå fick.

Hursomhelt – 28 Weeks Later tar vid (helt logiskt) 28 veckor efter det att det mycket illasinnade Rage(raseri)-viruset lamslagit London och Storbritannien. De som överlevt katastrofen har satts i karantän och slussas nu så sakterliga tillbaka till en säkerhetszon, övervakad av den amerikanska militären – men är viruset verkligen utrotat?

28 Weeks Later hittar sina främsta styrkor i dess många intensiva och våldsamma scener, helt klart. Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig, med Robert Carlyle i spetsen, men även tonårsdottern Tammy, spelad av Imogen Poots (V For Vendetta) lyser i den här filmen.

Som helhet gillade jag 28 Weeks Later bättre än den första filmen. Det beror främst på att Danny Boyles film var mer ojämn, rent dramaturgiskt, och inte heller hade Robert Carlyle i rollistan, som småbarnsfar och inte minst som blodtörstig och rasande fara. En viss kritik vill jag rikta mot sättet som filmskaparna har valt att använda en klasskådespelare som Robert Carlyle på. Nog för att det är intressant att se honom som blodspottande galning, men Carlyles kvaliteter som dramatisk skådespelare hade gärna fått framträda lite mer.

En scen att minnas involverar en helikopter (i synnerhet helikopterns roterblad) och ett stort antal raseri-smittade på ett öppet fält. En fantastiskt smaklös scen, som genast för mina tankar till en viss gräsklipparscen i Peter Jacksons Braindead.

Äntligen – Bladerunner på DVD (igen) – och den här gången håller man inte igen.

Få filmer har varit så omtalade på DVD som Ridley Scotts klassiker Bladerunner, med Harrison Ford i huvudrollen. Den enda versionen av filmen som hittils funnits tillgänglig på DVD är en s.k. Director´s Cut från 1992, men om man ska tro R.Scott själv är det inte hans definitiva version av filmen. Nu släpps äntligen en omrestaurerad och omklippt version av sci-fi-rullen, där man gått så långt att man inte bara lagt till gamla arkivscener, utan dessutom spelat in nytt material, med bl.a Harrison Fords son Ben Ford i rollen som Rick Deckard.

Warner Bros Video har verkligen inte hållit tillbaka, utan släpper denna slutgiltiga(?) version i tre olika paketeringar:

2-Disc Special Edition ($20.97)
Includes:
- audio commentary by Ridley Scott
- audio commentary by screenwriters and producers
- audio commentary by visual futurist Syd Mead, art directors and effects supervisors
- feature length documentary

4-Disc Collector’s Edition ($34.99)
All of the above plus:
- 3 previous versions of the film: 1982 Theatrical Version, 1982 International Version, 1992 Directors Cut
- The Electric Dreamer: Remembering Philip K. Dick featurette
- Sacrificial Sheep: The Novel vs. The Film featurette
- Philip K. Dick: The Blade Runner Interviews (Audio)
- Do Androids Dream of Electric Sheep Cover Gallery
- Image galleries, featurettes on graphic design and wardrobe and styling
- Screen Tests: Rachel & Pris
- The Light That Burns: Remembering Jordan Cronenweth featurette
- Unit Photography Gallery
- Deleted & Alternate Scenes
- 1982 Promotional Featurette
- Trailers and TV spots
- Promoting Dystopia: Rendering the Poster Art feature
- Marketing & Merchandise Gallery
- Deck-A-Rep: The True Nature of Rick Deckard featurette
- Nexus Generation: Fans & Filmmakers featurette

5-Disc Ultimate Edition ($78.92)
All of the above plus:
- the legendary Workprint version of the film
- audio commentary by Paul M. Sammon, author of Future Noir: The Making of Blade Runner
- All Our Variant Futures: From Workprint to Final Cut featurette
- Rick Deckard’s briefcase packaging
- lenticular motion film clip from the original feature
- miniature origami unicorn figurine
- miniature replica spinner car
- collector’s photographs
- signed personal letter from Sir Ridley Scott.
- also available in HD-DVD and Blu-ray.

Personligen är jag allt för snål får att slå till på 4-disc/5-disc utgåvorna, utan satsar allt på 2-discaren, där jag trots allt får den ny/omklippta versionen, plus en rad sköna kommentarspår.

Källa: Filmjunk.com

Intryck och tankar kring Live Free Or Die Hard (Die Hard 4.0)

Handlingen i korthet: Allas vår hjälte John McClane har återigen oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle då han får i uppdrag att hämta in och transportera en efterlyst hacker till FBI i Washington. Naturligtvis brakar helvetet löst och McClane tvingas bekämpa allt från stenhårda ”Kung fu-brudar” till Jetplan i sin kamp mot de illasinnade terroristerna, som har för avsikt att genomföra en s.k. Fire Sale, dvs. lamslå den amerikanska infrastrukturen (och därmed också norpa åt sig ex antal miljarder dollar – icke att förglömma).

Jag gillar verkligen Die Hard-serien, där jag håller John McTiernans två filmer (Del 1 och 3) som de vassaste, även om Renny Harlin inte alls gjorde något dåligt jobb med Die Hard 2. Den fjärde filmen har regisserats av Len Wiseman, mest känd för Underworld-filmerna.

I Live Free Or Die Hard har man valt att, precis som i den tredje filmen (S.L Jackson) passa ihop Willis rollkaraktär med en obekväm sidekick, spelad av Justin Long. Detta funkar helt okej, men inte alls lika bra som kemin mellan Willis och Jackson. I den fjärde filmen flörtar regissören Wiseman rejält med generationskrocken mellan den äldre, rostige McClane som lyssnar på Creedence och den unge hippe datahackern, som förmodligen helst lyssnar på den amerikanska motsvarigheten till P3 Pop Non Stop.

Det debatterades en hel del kring valet att ge Die Hard 4.0 en PG13-rating i USA (motsvarande från 11 år här hemma) och att detta skulle innebära att filmens tidigare råa ”stil” skulle påverkas för mycket av detta val. Visst svärs det inte lika mycket i den senaste filmen, men nog finns det action så det räcker och blir över. Filmen fick förresten 15 årsgräns här.

Die Hard 4.0 är vad den utger sig för att vara – en lite ungdomligare variant av seriens föregående filmer, där en handling som kretsar kring en ung hacker ska locka en yngre biopublik till salongerna. Filmen är inte i klass med originalet, men det var väl inte heller att vänta sig. Men sevärd, det är den.

Fyra ”måste ha”-DVD:er att förgylla hyllan med i höst.

Jag ska erkänna att jag inte köper hälften så många filmer idag, som jag gjorde under mina första år som DVD-ägare. Det finns flera anledningar till varför det har blivit så. Den främsta anledningen är att jag, som småbarnsfar, helt enkelt inte har tid att se på film i samma utsträckning som tidigare och de få filmer jag hinner med, ser jag till är guldkornen på marknaden. En annan anledning (och inte så mycket att hyscha om egentligen) är att jag idag har tillgång till film på helt andra premisser, premisser som inte kräver att jag raskar ner till den lokala DVD-butiken, eller för den delen ens kräver att jag plockar fram Visa-kortet och lägger en order på nätet – men nog om detta.I höst/vinter släpps några riktiga guldkorn, som jag eventuellt inte kommer att klara av att hålla fingrarna borta ifrån. Samtliga är amerikanska region 1:or och specialutgåvor av några av mina absoluta favoritfilmer.

Den första och kanske den jag ser fram emot mest är Commando – Director´s Cut, som bl.a lockar med fem extra minuter (observera att detta är fem ytterligare, tidigare aldrig visade minuter, utöver den ”oklippta” versionen av filmen som funnits att tillgå tidigare). Dessutom ser jag fram emot regissören Mark Lesters kommentarspår.

Robocop – Anniversary Tin Edition. Verhovens klassiker släpps på nytt, denna gång i en ”lyxig” plåtlåda. Visst är det dubbeldippande så det ryker om det, men då jag inte äger någon tidigare version av denna film, blir det förmodligen ett köp.

En av de trevligaste scifi-filmerna jag sett sedan The Empire Strikes Back, är utan tvekan Serenity. I augusti släpps en Collector´s Edition med bl.a ett kommentarspår, bortklippta scener och massor av annat extramaterial.

Taxi Driver Collector´s Edition – Ytterligare kommentarer är egentligen överflödiga. En av filmhistoriens stora klassiker släpps i en nymastrad utgåva, med bl.a kommentarer av manusförfattaren Paul Schrader.

Varför jag fortfarande kör lågupplöst i en högupplöst medievärld

Det finns en kategori av människor, som ibland går under kanske mindre smickrande öknamn som ”Tekniknördar”, dvs. människor som alltid skaffar den senaste tekniken, oavsett de ofta förekommande barnsjukdomarna som förstagenerationsmaskiner dras med och oavsett priset. Nu har jag personligen oftast inte de ekonomiska möjligheterna att kunna skaffa alla nya prylar (även om jag bra gärna skulle vilja). Jag vill nog placera mig bland vad jag kallar ”andravågsköparna”. Jag skaffar den nya tekniken tidigare än vad ”medelsvensson” gör och har generellt ett större intresse för ny teknik än vad många andra har.

Det har förmodligen inte undgått särskilt många att dagens digitala videoteknik DVD snart sjunger på sista versen och tvingas maka på sig till fördel för två konkurrerande format – HDDVD och Blue Ray (jag fördjupar mig inte i formatkriget).

Det jag vill komma fram till är det faktum att den nya tekniken till trots, dvs. möjligheten att se mina favoritfilmer i high definition visserligen är lockande och det suger en aning i ”tekniktarmen”, men i dagsläget har jag ändå svårt att motivera ett köp av en HDDVD eller Blue Ray-spelare.

Fram tills nyligen har det varit priset som avskräckt mig, men idag kan man köpa en HDDVD för ca 3000 Kr, vilket ändå måste anses vara ett acceptabelt pris. Nej, de två främsta anledningarna till att jag avvaktar är ett, att jag gärna skaffar en multiformat-spelare (kommer snart en prisvärd spelare – 5000Kr – från Samsung om jag inte minns fel), då jag inte tror att formatkriget kommer att ta slut (om någonsin) inom en överskådlig framtid. Den andra anledningen (och kanske den främsta) är att jag upplever DVD – och framför allt uppskalad DVD till 720p, som såpass bra rent bildmässigt att jag inte kan motivera den marginella förbättringen som HDDVD/Blue Ray skulle ge mig. Hade jag haft tillgång till en HD-projektor hade jag kanske sjungit på en annan melodi, men idag ser situationen annorlunda ut och jag håller fast vid min DVD ett tag till.

Lite tankar kring populärkultur och att bli ”för” vuxen

Jag har funderat kring det här med att närma sig den beaktningsvärda åldern av 35 år och fortfarande har mer eller mindre samma intresse och kärlek till film och spel (och för den delen även musik) som jag haft sedan barnsben. Jag har sedan mitt stora filmintresse väcktes (någon gång vid 12-13 års ålder skulle jag tro) haft en förkärlek till hård action, kultskräck och science fiction (läs First Blood, Halloween och Alien), genrer som av någon anledning bitit sig fast och än idag ligger mig varmt om hjärtat.

”Problemet” (och anledningen till den här posten) är det att delar av min omgivning och för den delen stora delar av det ”vuxna” samhället har svårt att dels uppskatta ens filmsmak, dels har svårt att förstå vad en ”vuxen person” har för intresse av exempelvis en spelkonsoll.

Personligen tror jag inte att jag kommer att avstå från att se om Alien för femtioelfte gången, eller för den delen avstå från att förundras av de allt mer avancerade och visuellt slående dator-och konsollspelen som produceras, bara för att passa in i någon typ av ”vuxenmall”, men eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen påverkats av hur samhället ser på hur en vuxen ska bete sig, vad man ska gilla för filmer m.m

Min far är snart 60 år. Den senaste filmen vi såg på bio tillsammans var Spider-man 3. Jag minnns att farsan några minuter efter att vi satt oss ner ser sig om i den fullsatta salongen och utbrister ”Ja… här är man nog äldst i alla fall”. Ett par minuter senare går ridån upp, filmen börjar och jag tror att min fars konstaterande angående medelåldern i salongen inte påverkade hans upplevelse av den aktuella filmen, utan att han förmodligen njöt av ”barnfilmen” lika mycket som jag gjorde.

Pånyttfödd konsollspelare?

Mellan blöjbyten, långa skogspromenader med min lilltjej, försöker jag så här i semestertider hinna med nån timma eller två tillsammans med min senaste leksak – en X-Box 360. I nuläget växlar jag mellan Call Of Duty 3 och Gears Of War – två av de största titlarna på Microsofts maskin i dagsläget.

Gow är mer eller mindre perfekt, det råder det ingen tvekan om för vare sig mig eller 99,9% av världens speljournalister. Visuellt sett tåras det i ögonen och spelet visar verkligen vilken kapacitet Microsofts ”nya” flaggskepp (om än hårt kritiserade och ofta felande flaggskepp) har.

Jag måste även villigt erkänna att jag varit skeptisk till att skaffa en ny konsoll, då jag inte ägt någon sedan den första Playstation lanserades. Jag har varken kunnat motivera ett konsollköp med tid, pengar eller för den delen intresse. De få speltimmar jag lagt ner har varit framför datorskärmen – ofta med ont i ryggen och träsmak som följd. Hur som helst står det nu (eller snarare ligger) en sprillans ny X-Box 360 i min tv-bänk och jag förtjusas av den avslappnade känslan av att kunna sitta tillbakalutad i min tv-fåtölj och känna den trådlösa handkontrollen vibrera i mina händer när jag pangar loss i ovan nämnda spel.

Är det så här spel ska upplevas? Mitt svar på den frågan är i dagsläget Ja, men efter att ha läst en artikel om att Gow är på gång att konverteras till PC – och vetskapen om att jag (efter en större uppgradering av hushållets dator) skulle kunna avnjuta spelet med mus och tangentbord, blir jag inte längre lika säker. För om jag ska kritisera (och det handlar egentligen inte om kritik) något med konsollspel är det det faktum att vissa titlar skulle må bättre av just mus och tangentbord.